Hemtelefonen- en utdöende art?

Det har ringt två gånger på hemtelefonen idag. 

Första gången var det en tant som ringde fel. Andra gången, en telefonförsäljare. 

Och jag blir lika förvånad varje gång det ringer. 

Märkligt.

Vi kan

leva ett liv här. I hemlighet.

Inga ord kvar

Jag har inga ord kvar. Men jag måste samla ihop ungefär 1000 till. Hur det ska gå till vet jag inte. 

För jag är tömd på alla engelska ord jag kan. Tömd på alla tankar jag någonsin tänkt. 

Jag sitter fast. Stirrar och stirrar på orden som inte vill skrivas.  

Håller jag på att bli galen, tro? 

Istället kommer någon annans ord. Jag bjuder på dem så blir allt bra. 

The most beautiful sea :

is the sea which is not yet reached.

The most beautiful child :

is the one not yet born.

The most beautiful days of ours :

are those which we have not yet lived.

And the most beautiful words

I have wanted to tell you :

are words I have not yet spoken...

24 September 1945 

To his wife Piraye

from prison

Nazim Hikmet (1902–1961)""

Vad jag har gjort

Vad jag har gjort. Vad jag har gjort är att jag har köpt en inte alls svindyr biljett till Paris. I november flyger jag och Lina över i några dagar. Vi ska kika på Eiffeltornet, trüskla, äta tonfisk med majonäs (på burk!!!), dricka fulvin, dricka öl med britterna, krama på vännerna, och jag ska pussas med fransos. Philippe behöver inte köra hit i sin asfula bil. Jag och Lina klarar oss så bra själva.

Är nu några tusenlappar fattigare på grund av reseutgifter. (San Francisco 20 januari). Men det är värt varenda litet korvöre. Jag kan leva på konserver och kärlek så länge det behövs.
Mot framtiden, säger jag.

Bekännelser

Vänner. Jag kommer nu att göra vissa, kanske mindre trevliga, avslöjanden här på bloggen. 

Sedan en tid tillbaka har jag känt mig lite annorlunda. Som om något i mig har förändrats på något sätt. 

Jag har, som första exempel, förvandlats till en blödig varelse som kan börja gråta närsomhelst och varsomhelst åt vadsomhelst. Tittar på Andra Avenyn (inga kommentarer). Och grinar. 

Ser på BRIS-reklam på youtube. Och snörvlar och snorar. Ser på Idol-auditions. Och fullkomligt tjuter.

Gråter, grinar, bölar, tjuter så fort någon är ledsen, superduperglad eller bara riktigt rörd. Om jag tänker på att gråta så börjar jag gråta av bara farten. 

Det är första tecknet. 

Men det blir värre. Mycket värre. 

Sitter hemma en kväll och zappar förstrött mellan mina fyra kanaler (ettan, tvåan, fyran och barnkanalen). Björn Skifs kommer in på scenen och river av x antal låtar och jag tänker, i min förvåning och förundran, att denne man är riktigt häftig. Ja, jag tycker faktiskt att han är grym. Björn- vilken man! 

Slås av detta faktum, att jag sitter hemma och diggar Björn Skifs, drabbas av panik, stänger av teven och låtsas att det aldrig hänt. 

Och som om det inte vore nog så har jag nu blivit besatt av Bon Jovi och "Bed of roses". Har plöjt denna låt i över en timme, olika versioner: Bon Jovi live i Japan, Bon Jovi akustisk version, Bon Jovi sjunger fel, Bon Jovi vid pianot, överallt Bed of roses, for tonight I sleep on a bed of nails. 

Det spelar ingen roll, jag får lika mycket gåshud varje gång. 

Och jag tänker, i min förvåning och förundran, att denne man är riktigt häftig. Ja, jag tycker att faktiskt att han är grym. Jon- vilken man!

I veckan ska jag boka tid hos någon som kan tala om för mig vad det är som egentligen pågår här. 

Är det hormoner? Eller, som jag tidigare misstänkt, 24-årskrisen? 

Eller är det bara, helt enkelt, något som börjat sjunka in i mitt medvetande på allvar nu.

Något som viskar att målet är nära. 

Snart är vi där. 

Vad jag vill

Vad jag vill. Vad jag vill är att köpa en inte alls svindyr biljett till Paris och flyga över några dagar. Kika på Eiffeltornet, trüskla, äta tonfisk med majonäs (på burk!!!), dricka fulvin, dricka öl med britterna, krama på vännerna, pussas med fransos.
Överväger seriöst att be Philippe att köra hit i sin asfula bil, svänga förbi Uppsala och hämta upp Lina, och sedan köra oss raka vägen till Paris.
Gärna igår helst.

Till er som verkligen har fattat

Jag har varit brutal. Skrikit ut glåpord, hatord, könsord. Kallat Stockholm och Sverige för både det ena och det andra. Riktigt spytt galla över allt och uttryckt mitt hat. Hatat, hatat, hatat. 

Det gör ont i en människa att hata så mycket tillslut. 

Men så tänker jag på er. Ni som verkligen har fattat. 

Ni som säger sanningar utan att det gör ont. 

Ni som tycker om mig och hela mig och alla de sidor som hör till. 

Ni som står bredvid utan att darra. I regn och snö och åska och storm. 

Ni som håller mig i handen när det mörknar. 

Ni som viskar tröst när allt runtomkring har rasat.

Ni som bär hem mig en lördagskväll.

Ni som drar mig tillbaka precis innan jag faller över stupet.

Ni som aldrig dömer eller bangar eller är rädda.  

Ni som vågar komma nära.

Ni som verkligen har fattat.

Ni vet vilka ni är.